Barn med NPF och skolan

Idag tänkte jag berätta lite hur vi har jobbat mot/med skolan för att det ska bli så bra som möjligt för våra barn där. Skolan har i stort sett bara varit bra för vår äldste son men det har också funnits perioder som inte alls fungerat lika bra. Eftersom jag själv är utbildad lärare så tänkte att jag skulle ge lite tips för hur man kan gå tillväga som förälder.  Som lärare vet jag mycket väl vad skolan bör göra och hur de ska hjälpa barn med behov av särskilt stöd att nå de bästa resultat de kan nå. Så vi har haft det lite förspänt på det planet.
Det första du som förälder bör veta är att ditt barn har rätt till insatser och anpassningar om ditt barn har behov av det för att klara skoldagen. Det spelar ingen roll om ditt barn har en diagnos eller inte. Det är behovet som räknas. För att du som förälder ska veta om skolan ger ditt barn stöd och vilket stöd de ger så ska skolan, helst tillsammans med dig, utforma ett åtgärdsprogram. Där ska det stå vilka stödinsatser och anpassningar ditt barn får.  Det kan var allt från att barnet har stöd av specialpedagog, sitter i grupprummet vid provtillfällen, får gå tidigare till matsalen för att slippa stå i kö, eller att ditt barn har en assistent som följer hen hela dagarna. Du som förälder har rätt och bör påverka det som står i åtgärdsprogrammet. Du känner ju ditt barn bäst och vet vad hen behöver för att fungera så bra som möjligt. Så det är bra om du som förälder är med på mötet då detta skrivs.
Det som vi har haft mycket nytta av har varit att vi hela tiden har haft ett bra samarbete med skolorna (vår son har gått på en 1-3 skola och går nu på en skola som är upp till åk6).  Vi har varit engagerade föräldrar som har ställt krav men ändå på ett schysst sätt och vi har visat  att vi, hemifrån, också har bidragit med allt vi kan göra för att vår son ska lyckas i skolan. Vi har gjort läxor med honom, vi har övat läsning med honom, vi har förberett honom när det har kommit  schemabrytande aktiviteter så att han klarat av att vara med, vi har pratat med honom när det har skett incidenter. Vi har besökt och varit med på lektioner och utflykter åtminstone någon gång per termin. Vi har kommit på möten, osv. Vi har inte pratat illa om skolan, lärarna eller annan personal inför våra barn, även när vi kanske har känt så. Det sistnämnda mest för att vi vill att våra barn ska behålla respekten för skolan och viljan att anstränga sig där.
När vår son gick i årskurs 3 började han bli retad av sina klasskamrater. Detta eskalerade och blev värre och han kom hem och berättade en massa saker som hände. Han blev slagen, fasthållen, hotad och de ropade glåpord efter honom. Men det värsta var att han inte längre hade något att vara med på rasterna. Han kom hem och berättade allt detta men ingen från skolan hörde någonsin av sig. Vi kontaktade skolan själva och fick i många fall bekräftat vad som hänt men ändå fortsatte trakasserierna. Vi kände att skolan inte vidtog tillräckligt med åtgärder. Efter några månader i väntan på att skolan skulle försöka lösa detta och mycket mailande fram och tillbaka med lärare och  rektor, så bestämde vi oss för att anmäla skolan till Skolinspektionen. Och detta är just en sak som många föräldrar kanske drar sig från att göra. Men om man har mycket dokumenterat, och vet exakta datum för händelser och dylikt så rekommenderar jag att man gör en sådan anmälan. Detsamma gäller om det gäller något annat skolan brister på. I vårt fall var det också dåligt med uppföljningar av åtgärdsprogrammet (som måste uppdateras åtminstone en gång om året)..Vi hade i alla fall massor med mailkorrespondans med lärare och rektorer där datum och förlopp för händelser stod nedskrivna så det var lätt för oss att ta fram informationen och skicka in anmälan. Skolan hade i detta fall inte arbetat på rätt sätt, inte skrivit någon dokumentation om incidenterna, inte heller kontaktat oss eller gjort tillräckligt mycket för att förhindra att trakasserierna fortsatte. Det som också triggade oss att slutligen skicka in anmälan var att vi märkte att skolan inte klarade av detta p.g.a mycket långtidsjukskrivningar, både bland lärare, annan personal och även rektor. Det var helt enkelt ingen kontinuitet för den klassen vår son gick i.
Även om man kan tänka sig att vi gick i klinch med skolan då så upplevde vi inte det så och vi var ärliga rakt igenom. Vi berättade för läraren att vi hade anmält skolan och varför. Vi kände i vilket fall som helst att personalen på skolan förstod varför vi hade anmält och många av dem sa att de stöttade oss i vårt beslut.
Skolinspektionen gav oss rätt i allt vi hade anmälst skolan för och skolan fick krav på sig att vidta åtgärder. Egentligen började skolan vidta åtgärder direkt efter att de fick reda på att vi hade anmält. Så det gav verkligen bra effekt. Så om jag ge ha ett bra råd när det gäller kontakten med skolan så är det att samarbeta med skolan så långt som det är möjligt och att man som förälder inte bara ställer krav på skolan utan bidrar och hjälper till så mycket man själv kan för att hjälpa sitt barn i skolsituationen. Det blir bäst för barnet om skolan och föräldrarna jobbar åt samma håll.
Skulle skolan ändå inte räcka till, eller göra rätt så ska man som förälder anmäla skolan till Skolinspektionen. Detta är inte att kriga mot skolan utan att faktiskt hjälpa dem att arbeta med det som brister och att skolan ska hitta bättre rutiner. Man gör alltså en insats för sitt barn, för skolan och för kommande elever på den skolan också.