Läggdags

En bra rutin vi har är kvällsrutinen. Barnen lägger sig i god tid. Vi rubbade aldrig på läggningstiderna i många år. Nu idag så får de vara uppe lite längre om det är så att det går ett popkulturellt program på tv som de gärna vill se på en fredag eller en lördag. Att ha väldigt fasta rutiner minskar på tjatet. Våra barn är så vana att lägga sig en viss tid att om de någon gång är uppe längre så ber de själva om att få gå och lägga sig för de är så trötta.
Läggningsrutinen är inte mer komplicerad än att de borstar tänderna, vi läser en godnattsaga för dem och sedan ska de sova. Denna godnattsaga är viktig. Det är en mysig stund tillsammans som får barnen att varva ner. Vi började läsa sagor för vår äldsta son när han var nio månader, då mest pekböcker, och nu när han är tio år läser vi fortfarande för honom och hans lillebror på kvällarna. Nu läser vi mer och mer kapitelböcker. På samma sätt som med lästräningen så har vi varit orubbliga med att läsa något för dem på kvällen, även om det är en kort saga, och även om de ibland har haft koncentrationssvårigheter och haft med sig en leksak i sängen som de leker med när vi läser. Vi har inte gett upp godnattsagan och kommer inte göra det förrän barnen själva kan läsa och tillgodogöra sig böcker helt på egen hand. Vi vet hur bra detta är för barnen även om de då och då visar motstånd.

Vår yngste son har lätt att hamna i affekt. Ibland när man nämner att det är dags att borsta tänderna och gå att lägga sig blir han jättearg direkt:

-Varför måste jag alltid lägga mig?

eller

-Jag vill inte borsta tänderna!!

Ni känner säkert igen mönstret. Ofta blir det en sådan reaktion just för att han håller på med något som han inte är klar med just då. Om det är en serieavsnitt av Greta Gris eller något sådant så brukar jag sätta mig bredvid honom och helt enkelt vänta ut att avsnittet är klart, då blir det en mer naturlig övergång till tandborstningen. Men det gäller att man sitter kvar där och inte går iväg, för annars kan han ju plötsligt börja se ett nytt avsnitt eller gå iväg och börja bygga Lego (Gud bevare mig).

Är det däremot något som tar lång tid att avbryta (som Legobyggande eller Minecraftsspelande) så kan man använda sig av avledning eller att ge honom alternativ. Hos min yngste fungerar det t.ex. bra att säga:

-Ska vi gå till mammas och pappas säng och busa en stund och sedan går vi och borstar tänderna?

eller

-Vilken bok ska vi läsa idag? (och samtidigt visar några böcker som han kan välja mellan)

eller

-Vill du läsa i mammas och pappas säng idag eller i din egen säng?

eller

-Vill du borsta tänderna själv eller vill du att jag ska hjälpa dig med det? (och räcker honom tandborsten samtidigt)

Koncentrationssvårigheter och läxläsning

Alla vet ju hur svårt det är att få barnen att läsa läxorna. Och ännu svårare är det om man har barn med koncentrationssvårigheter, till exempel på grund av NPF. Tänkte att jag ska berätta hur vi har jobbat för att få läxläsningen att fungera här hemma.
För det första vet jag att min 10-åring inte alltid arbetar på lektionerna, han blir trött och orkar egentligen inte en hel skoldag. På hans skola har de mycket läxor och prov för att vara mellanstadiet. På ett sätt tycker jag att det är för mycket och rätt tufft för min son men å andra sidan tycker jag också att det är rätt bra, för det som han får i läxa kan i alla fall JAG vara säker på att han lär sig. Och i sin tur, om han lär sig och lyckas på läxförhör och prov så ökar hans självförtroende och lust att lära. För även om skolan inte är ALLT här i världen och många som inte lyckas i skolan ändå lyckas senare i livet, så underlättar det en del att få ok betyg. För då kan man välja den gymnasielinje man vill och eventuellt högskoleutbildning. Och framför allt är det bra för självkänslan. "Barn lär sig ingenting av att misslyckas" ( sa psykolog Anna van Duijenvoorde). Barn lär sig alltså av att lyckas. 

Så vi gör så här:

Läxförhör

Om det handlar om glosor i engelska eller veckans ord i svenska så övar han varje dag i en hel vecka före läxförhöret, max 10 minuter per ämne. Mer exakt hur glosläsningen går till kan du läsa mer om i några av mina tidigare inlägg: Stava på engelska och Svårstavade ord. Det är viktigt att läraren inte skickar läxor med för kort varsel, det är också mycket bra om läxan ligger digitalt på någon skolplattform på nätet. Så att man som förälder kan få tag i läxan även om barnet har svårt med löspapper och böcker som ska hem. Vi har varit väldigt tydliga med vikten av detta på min sons skola, och nu läggs alla läxor upp digitalt.

Teoretiska prov

Handlar det om ett NO- eller SO-prov så börjar vi en och en halv till två veckor innan provet och övar c:a 10-20 minuter varje dag. Om det är ett häfte han ska läsa på så delar vi upp det så läser vi bara c:a en sida varje dag och skriver en sammanfattning på det vi läste. Om det finns instuderingsfrågor kanske vi svarar på några frågor om dagen istället för att skriva sammanfattning. Efter några dagar kanske vi är klara med häftet och då ägnar vi resten av dagarna åt att repetera, att jag förhör honom muntligt och ibland även skriftligt så att kunskapen verkligen sätter sig.

Matteprov

Om det handlar om matteprov så brukar vår son få ett häfte med övningar. Han räknar en sida i häftet om dagen. Om det finns tid över när häftet är fördigräknat så brukar jag försöka hitta fler övningar med liknande innehåll på nätet till honom resterande dagar. Speciellt om det är något som han verkar ha svårare för. Det är inte alltid lätt att hitta exakt den typen av övningar man är ute efter, men det går med lite envishet. Jag brukar bildgoogla på det jag söker. Det finns annars bra gratisappar för att träna på enkla saker som t.ex multiplikationstabellerna. 

Hittills har vår son fått godkänt och bättre än så på alla prov och läxförhör i som han har haft i årskurs fyra. Och detta med läs- och skrivsvårigheter och koncentrationssvårigheter. Så det går verkligen om man som förälder tar sig tid. Och mitt tips är en 10 minuter per ämne (som det är läxa i) varje dag, inte två timmar dagen innan provet eller läxförhöret. Kunskapen sitter kvar bättre och det är lättare att motivera barnet om läxläsningen är en vardagsrutin och inte något man gör ibland, och då i flera timmar. Ett annat tips är att man också verkligen sätter sig med barnet och hjälper det igenom läxan. Barn med koncetrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter kan inte sitta själva och göra läxan, i alla fall inte på låg- och mellanstadiet. Kanske att de klarar det på högstadiet när de hittat bra egna strategier och studieteknik.

Kvarglömda kläder

Bildstöd kan man använda till att göra små snurror av. Mina barn är båda lite omedvetna om sina kläder. Gympapåsen var länge ett problem eftersom det ofta saknades en strumpa, en handduk eller ett par shorts när barnen kom hem från skolan. Men med hjälp av bildstod.se kan man göra en snurra som visar vilka saker som ska finnas i gympapåsen. Det har blivit betydligt färre bortglömda saker sedan vi införde snurran. 

Slitage på kläder - söndriga byxknän

Det här är nog ett problem som inte bara föräldrar till barn med NPF kan ha. Men i vårt fall handlar det nog om att våra barn smutsar ner sina kläder mycket eftersom de inte tänker sig för när de är ute och leker, eller för att motoriken inte är så bra när de äter och då spiller de en del. Detta innebär  sin tur att man tvättar otroliga mängder kläder i veckan och det sliter på dem. Det första som går sönder är byxknäna. Det finns lite olika sätt att laga de på:

Man kan lappa dem inifrån och sicksacka fram och tillbaka tusen gånger över hålet.

Min favorit, man kan förvandla de till shorts.

Man kan lappa dem på utsidan.

Slitage på kläder - Tugga på tröjan

Mina barn och framför allt min äldste son sliter jättemycket på sina kläder, dels så hade han en lång period då han tuggade på kragen på tröjorna så att det gick hål i dem. Han drog också i ärmarna på tröjorna då att det gick hål i dem. Detta hände mest under skoltid och han gjorde det för att kunna koncentrera sig bättre. Det finns en jättebra sajt som säljer speciella giftfria halsband och armband att tugga på och en massa andra saker "att pilla på" för barn med dessa beteendemönster. Den heter Only for heroes. Även om tugghalsbanden inte är så billiga så har det varit för stor hjälp för vår son. De är snygga och man tänker inte direkt på vad de är till för. Vår sons halsband ser ut som de på bilden men det finns massor med andra former och färger på dem.
En tröja som är söndertuggad i kragen blir svår att rädda, däremot så kan man klippa ärmarna och eventuellt sy upp dem om man vill göra en t-shirt av en tröja vars ärmar är söndertuggade.

Barn med NPF och skolan

Idag tänkte jag berätta lite hur vi har jobbat mot/med skolan för att det ska bli så bra som möjligt för våra barn där. Skolan har i stort sett bara varit bra för vår äldste son men det har också funnits perioder som inte alls fungerat lika bra. Eftersom jag själv är utbildad lärare så tänkte att jag skulle ge lite tips för hur man kan gå tillväga som förälder.  Som lärare vet jag mycket väl vad skolan bör göra och hur de ska hjälpa barn med behov av särskilt stöd att nå de bästa resultat de kan nå. Så vi har haft det lite förspänt på det planet.
Det första du som förälder bör veta är att ditt barn har rätt till insatser och anpassningar om ditt barn har behov av det för att klara skoldagen. Det spelar ingen roll om ditt barn har en diagnos eller inte. Det är behovet som räknas. För att du som förälder ska veta om skolan ger ditt barn stöd och vilket stöd de ger så ska skolan, helst tillsammans med dig, utforma ett åtgärdsprogram. Där ska det stå vilka stödinsatser och anpassningar ditt barn får.  Det kan var allt från att barnet har stöd av specialpedagog, sitter i grupprummet vid provtillfällen, får gå tidigare till matsalen för att slippa stå i kö, eller att ditt barn har en assistent som följer hen hela dagarna. Du som förälder har rätt och bör påverka det som står i åtgärdsprogrammet. Du känner ju ditt barn bäst och vet vad hen behöver för att fungera så bra som möjligt. Så det är bra om du som förälder är med på mötet då detta skrivs.
Det som vi har haft mycket nytta av har varit att vi hela tiden har haft ett bra samarbete med skolorna (vår son har gått på en 1-3 skola och går nu på en skola som är upp till åk6).  Vi har varit engagerade föräldrar som har ställt krav men ändå på ett schysst sätt och vi har visat  att vi, hemifrån, också har bidragit med allt vi kan göra för att vår son ska lyckas i skolan. Vi har gjort läxor med honom, vi har övat läsning med honom, vi har förberett honom när det har kommit  schemabrytande aktiviteter så att han klarat av att vara med, vi har pratat med honom när det har skett incidenter. Vi har besökt och varit med på lektioner och utflykter åtminstone någon gång per termin. Vi har kommit på möten, osv. Vi har inte pratat illa om skolan, lärarna eller annan personal inför våra barn, även när vi kanske har känt så. Det sistnämnda mest för att vi vill att våra barn ska behålla respekten för skolan och viljan att anstränga sig där.
När vår son gick i årskurs 3 började han bli retad av sina klasskamrater. Detta eskalerade och blev värre och han kom hem och berättade en massa saker som hände. Han blev slagen, fasthållen, hotad och de ropade glåpord efter honom. Men det värsta var att han inte längre hade något att vara med på rasterna. Han kom hem och berättade allt detta men ingen från skolan hörde någonsin av sig. Vi kontaktade skolan själva och fick i många fall bekräftat vad som hänt men ändå fortsatte trakasserierna. Vi kände att skolan inte vidtog tillräckligt med åtgärder. Efter några månader i väntan på att skolan skulle försöka lösa detta och mycket mailande fram och tillbaka med lärare och  rektor, så bestämde vi oss för att anmäla skolan till Skolinspektionen. Och detta är just en sak som många föräldrar kanske drar sig från att göra. Men om man har mycket dokumenterat, och vet exakta datum för händelser och dylikt så rekommenderar jag att man gör en sådan anmälan. Detsamma gäller om det gäller något annat skolan brister på. I vårt fall var det också dåligt med uppföljningar av åtgärdsprogrammet (som måste uppdateras åtminstone en gång om året)..Vi hade i alla fall massor med mailkorrespondans med lärare och rektorer där datum och förlopp för händelser stod nedskrivna så det var lätt för oss att ta fram informationen och skicka in anmälan. Skolan hade i detta fall inte arbetat på rätt sätt, inte skrivit någon dokumentation om incidenterna, inte heller kontaktat oss eller gjort tillräckligt mycket för att förhindra att trakasserierna fortsatte. Det som också triggade oss att slutligen skicka in anmälan var att vi märkte att skolan inte klarade av detta p.g.a mycket långtidsjukskrivningar, både bland lärare, annan personal och även rektor. Det var helt enkelt ingen kontinuitet för den klassen vår son gick i.
Även om man kan tänka sig att vi gick i klinch med skolan då så upplevde vi inte det så och vi var ärliga rakt igenom. Vi berättade för läraren att vi hade anmält skolan och varför. Vi kände i vilket fall som helst att personalen på skolan förstod varför vi hade anmält och många av dem sa att de stöttade oss i vårt beslut.
Skolinspektionen gav oss rätt i allt vi hade anmälst skolan för och skolan fick krav på sig att vidta åtgärder. Egentligen började skolan vidta åtgärder direkt efter att de fick reda på att vi hade anmält. Så det gav verkligen bra effekt. Så om jag ge ha ett bra råd när det gäller kontakten med skolan så är det att samarbeta med skolan så långt som det är möjligt och att man som förälder inte bara ställer krav på skolan utan bidrar och hjälper till så mycket man själv kan för att hjälpa sitt barn i skolsituationen. Det blir bäst för barnet om skolan och föräldrarna jobbar åt samma håll.
Skulle skolan ändå inte räcka till, eller göra rätt så ska man som förälder anmäla skolan till Skolinspektionen. Detta är inte att kriga mot skolan utan att faktiskt hjälpa dem att arbeta med det som brister och att skolan ska hitta bättre rutiner. Man gör alltså en insats för sitt barn, för skolan och för kommande elever på den skolan också.

Onödiga konflikter

Som jag nämt tidigare har jag och min man lite högläsning varje kväll i boken "Barn som bråkar" av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Och idag testade vi ytterligare ett tips från boken som fungerade förvånansvärt bra. Vi var nämligen bjudna på dop och bara det är ju lite nervöst. Just att förvänta sig att våra barn ska vara tysta och sitta någorlunda stilla i en halvtimme är ju annars inte det lättaste och dessutom i en kyrka. Innan vi skulle åka tog jag fram finkläderna, kavajer och skjortor till killarna. Den yngre gick med på detta, han tycker om kavaj, men valde att ta en t-shirt istället för skjorta. Ok, det är lugnt, tänkte vi. Men den äldsta (10 år) totalvägrade finkläder. Han har nu cyklat BMX ett tag och tyckte att han "ville vara sig själv". Det ingår inte i hans nya coola stil att var finklädd. Så han tog på sig mjukisbyxor, en luvtröja, neongröna strumpor och gympadojor. Jag försökte snällt att övertyga honom att ta på sig finkläder men han insisterade på att han "ville vara sig själv". Jag fortsatte tjata lite till och märkte att han började åka uppåt i affektkurvan (d.v.s. börja bli irriterad). Då trillade polletten ner för mig. Jag kom att tänka på boken och att där står att man ska undvika att ta onödiga konflikter och då så jag:

- Ok. ta på dig vad du vill. Det är ok. Men jag lägger ner kavajen och jeansen i ryggsäcken och tar med det ifall du ångrar dig senare när du ser att de andra är finklädda.

Och så blev det ingen konflikt, vi kom iväg i tid och stunden i kyrkan gick förvånansvärt bra med två lugna killar, som givetvis var lite uttråkade men kunde ändå ta de lugnt och inte prata högt och inte slåss eller springa runt.

Vår son bytte aldrig till finkläder och givetvis så var det ingen som ens reagerade på vad han hade på sig. 

Man har ofta tänkt att det är barnen som ska ändra sitt beteende men man kommer längst med att ändra på sitt eget beteende, och det är inte lätt gjort. Men är man medveten om sina egna svårigheter så klarar man det. Det är precis som att lära in något nytt på jobbet, man får helt enkelt träna på det.

Bra att veta om ditt barn nyss har fått en NPF-diagnos

Idag tänkte jag skriva lite tips man kan tänka på om ens barn har fått en diagnos. Det finns hjälp att få som många inte vet något om. Här kommer några grejer som är bra att veta:

1)  Anmäl att ditt barn har fått en diagnos och vilken diagnos det handlar om till Försäkringskassan. Du har rätt till vårdbidrag. Vårdbidraget varierar p.g.a. nivån på barnets svårigheter. Vårdbidraget är pensionsgrundande och det kan vara bra att veta när man fördelar vilken förälder som ska ha pengarna. I vårt fall är det jag som får pengarna eftersom det är jag som jobbar 80%. Dessutom har barnet 10 extra kontaktdagar per år där man kan "vabba" för att t.ex. besöka skolan eller gå till logopeden eller psykologen, eller vad det nu kan handla om som har med barnets särskilda behov att göra.

2) Man kan också ansöka om en avlösare (en person som tar hand om barnet några timmar i veckan) för att föräldrarna ska kunna ägna sig åt syskonen eller så kan avlösaren fungera som läxhjälpare. Detta gör man via socialkontoret. 

3) Man kan även ansöka om skolskjuts, fast det krävs vissa omständigheter för att få igenom det. Kontakta din stadsdelsförvaltning. 

4) Om man har en barnförsäkring så ska man anmäla att barnet har en diagnos till dem. Många försäkringar betalar ut en engångssumma för detta.

5) Här i Göteborg kan man även gå före i köerna till attraktionerna på Liseberg. Många barn med NPF kan ha jättesvårt att vänta i långa köer. Man kan också som förälder (eller den vuxne som följer med barnet) få åka med gratis som ledsagare för barnet. Man behöver bara ha med sig ett intyg som bekräftar att barnet har en diagnos för att få ledsagararmband. Jag vet dock inte hur det ser ut på andra nöjesparker i landet. Men det kan vara värt att kolla upp när man ska till nöjesparker och dylikt.

Bråk

Jag och min man har bestämt oss för att ta tag i vår akilleshäl. Bråk. Ja, jag är bra på många saker när det gäller mina barn, framför allt som rör skolarbetet och pedagogik, men när det kommer till bråk så har jag ofta känt att jag behöver bättre strategier för att hanskas med det så att bråken faktiskt minskar. Jag pratar för mycket med dem och blir ibland arg själv, för arg. Så jag beställde hem boken "Barn som bråkar" av Bo Hejlskov och Tina Wiman. Jag och min man har haft högläsning för vuxna på kvällarna nu och kommit en bit in i boken. Jag rekommenderar den här boken för alla föräldrar som känner att de hamnat i ett ekorrhjul när det gäller bråken med barnen hemma. Vi har redan provat ett utav tipsen i boken. Det är det här gamla vanliga: 

-Kan du stänga av datorn och gå och borsta tänderna?

Det fungerar aldrig att någon av våra söner skulle stänga av datorn eller iPaden efter bara första tillsägelsen. Jag tror det misstaget vi vanligast gör är att vi går fram till dem och ber dem stänga av och sen går vi därifrån och förväntar oss att de ska göra vi säger. Men det gör de inte, för vem vill stänga av mitt i en film, eller en bana i ett spel? Så jag har nu provat att göra enligt  "receptet" i boken. Jag går fram till sonen och sätter mig bredvid honom: 

- Jaha, vad bygger du på då? (Han spelar Minecraft). 

Så visar han mig sitt senaste husbygge. Jag ställer lite följdfrågor om bygget och pratar om det en stund. Sedan förklarar jag att det är dags att lägga sig så det vore bra om han bara kan göra klart fasaden och sedan stänga av datorn för han kan ju fortsätta med taket imorgon. Så sitter jag kvar hon honom tills fasaden är klar och sedan påminner jag honom att nu är det dags att stänga av. Det funkar!! 😲Han stänger av den och går och borstar tänderna. 

Även om det känns att det tar lång tid att sätta sig där och lirka med honom så är det mycket trevligare och tar i själva verket kortare tid än att bråka med honom som vi gjort tidigare. Ja, ni vet, påminna honom att stänga av hundra gånger och till slut bli arg och trycka på off-knappen (har gjort detta några gånger, ej att rekommendera). Han blir arg, jag blir arg och läggningen tar längre tid eftersom vi först måste bli vänner igen innan han kommer till ro och kan somna.

Stava på engelska

Det är inte den lättaste uppgiften att lära sig att stava på engelska när man har svårt med stavningen på svenska. Vår son får 10 glosor i veckan som han ska lära sig och ha läxförhör på. För att han ska klara dem så måste han läsa på dem varje dag fast bara en liten stund. De första två dagarna skriver han bara av glosorna på ett papper. Tredje dagen förhör jag honom på svenska. Jag säger ordet på engelska och han får berätta för mig vad det betyder. Från tredje dagen och framåt förhör jag honom skriftligt på engelska. Jag säger ordet på svenska och han får skriva ner det på engelska. När han är klar rättar han sitt eget läxförhör med hjälp av facit. Alla ord som han har stavat fel får han sudda ut och stava rätt. När det väl är dags för läxförhöret på skolan brukar han kunna alla ord. Jag har också märkt att orden även ligger kvar i minnet långt efter. Om det kommer ett större prov på skolan där de gamla glosorna återkommer så brukar han komma ihåg dem.
Ett annat bra sätt som jag rekommenderar är att använda sig av datorn för att lära sig glosor. Datorn är något de flesta barn idag tycker om och använder mycket. Och spela spel, det kan de. Det finns bra sidor på nätet där det är gratis att bli medlem och där man kan lägga in glosor och öva på dem på roliga sätt, som t.ex genom att spela olika spel som memory, para ihop ord och hänga gubbe. Jag använder mig av en sida som heter glosor.eu som fungerar precis på det sättet jag beskriver ovan. Jag är alltid noga med att han inte bara ska spela spel med glosorna som går ut på att "klicka i" rätt svar utan att han mot slutet av veckan övar stavningen av orden. Det finns en funktion för vanligt läxförhör på sajten med.

Svårstavade ord

Vår son får veckans ord i läxa varje vecka. Det är tolv ord på svenska som ofta behandlar ett visst ljud som han ska kunna stava till. Det brukar gå bra att bara läsa på som vi brukar, en liten stund varje dag. Men när vi kom till sj-ljudet så märkte jag att det var svårt för honom att memorera stavningen när alla ord lät likadant men stavades olika. Så jag rutade ett papper i fyra delar. På varje del fick han skriva ner de orden som stavades likadant. I en ruta hamnade de som stavades med ”skj”. I en annan de med ”stj”. I en tredje de med ”sk” och i den sista de med ”sj”. För varje ruta hittade vi tillsammans på en liten historia som förde orden samman. ”Skolskjutsen krockade med ett skjul, pojkens skjorta gick sönder.” Skolskjuts, skjul och skjorta stavas alla med ”skj”. Historien var lätt att komma ihåg och kopplade samman orden som stavades likadant med varandra. Vill man hjälpa minnet ännu mer så kan man rita historien under orden.

Öva läsning

Några tips som har fungerat bra för oss med vår äldste som har läs- och skrivsvårigheter:

1) Låt ditt barn läsa högt för dig varje dag i 15 minuter.

2) Om läshastigheten är långsam kan du och ditt barn läsa varannan mening. Du kan också läsa om den meningen ditt barn läste. På det här sättet får man mer kontinuitet i berättelsen.

3) I början är det lättare om man väljer böcker med mycket bilder och lite text. Det kan kännas oöverkomligt för barnet att se en stor textmassa. Efter hand kan man öka textmassorna och svårighetsgraden.


4) Stanna upp när ni läser då och då. Det kan vara för att prata om något ord som du anar ditt barn inte förstår eller för att prata om någon händelsen i boken. Ibland kan man också försöka prata om vad man tror ska hända härnäst. På det sättet kan ditt barn lättare behålla motivationen.


5) Om ditt barn är svårmotiverat kan så kan ett sätt vara att köra läsbingo. Bildgoogla helt enkelt på ”läsbingo”. Det finns massor att välja mellan. Det är bara att skriva ut. När barnet har uppnått en full bricka kan barnet få en belöning som man har kommit överens om i förväg.

6) Sluta inte med att läsa för ditt barn så länge inte ditt barn inte kan tillgodogöra sig böcker helt på egen hand. Det finns massor av fina kapitelböcker att läsa.

7) Gör lässtunderna till en mysig rutin.

Lycka till!

Sagokort

Sagoberättelser med bilder

Logopeden ville att vår son skulle lära sig att redogöra för händelser. En dag när jag gick förbi en bokhandel såg jag ett spel som bestod av en kortlek med diverse bilder på. Jag åkte hem och satte mig vid datorn, sökte fram en massa bilder på internet på sagofigurer, djur, platser och saker. Jag inriktade mig på sådant som vår son tyckte var spännande så jag hade bland annat med en vampyr, en zombie och en häxa med bland bilderna. Jag tryckte ut och laminerade bilderna som spelkort. Sedan spelade vi spelet. Det går helt enkelt ut på att tillsammans hitta på en saga. Den ene tar ett kort och börjar berätta något om det som är på bilden och sen tar nästa person fram ett kort och bygger på sagan med det. Man får hjälpas åt att få struktur på det så att det blir en bra början, ett problem som uppstår, en lösning och ett slut på sagan. Det är roligt och nyttigt för vår son men det kan säkert vara en bra övning på många andra plan och för alla barn. Även storebror tycker att det är roligt med sagokorten. 
Ifall du är intresserad så har jag laddat upp sagokorten här. Berätta gärna vad du tyckte sen!

Inga fler borttappade nycklar

Vår äldste är expert på att tappa bort saker. Man får hitta sina knep. Risken för att han ska tappa bort nycklarna är jättestor men han måste ju ha nycklar eftersom han inte går på fritids och vi är på jobbet. Vi löste detta genom att sy fast nyckelknippan i ett långt band i väskan. Är väskan med, är nycklarna med!

Bildstöd

Bildstöd är ett hjälpmedel som består utav bilder som man kan skriva ut och laminera och använda på olika sätt som ett komplement i kommunikationen. Vissa barn har svårt med enbart tal eller skrift och är bilder ett bra sätt att komplettera kommunikationen. Det finns licenserade program men också gratisprogram där man skapa bildstöd, skriva ut och laminera. Där finns en massa godkända bilder att använda, men man kan ladda upp egna bilder också. Jag använder

Jag har skapat några grundscheman i lite olika stilar som man kan ladda ner och skriva ut, jag föreslår att man skriver ut dem i A3 format:

Veckoschema

Vardagschema

Vi använder häftmassa för att fästa bilderna, men andra föredrar kardborre eller magnet.

Motivation

Ibland uppstår det låsningar. ”Jag kan inte” styr hjärnan och då fungerar ingenting. Simningen var en sådan sak för vår  äldste son. Han kunde simtagen men orkade inte simma hela sträckan som krävdes för att få godkänt på simprovet i årskurs 4. Vecka efter vecka kom han hem från skolsimmingen och sa att han inte kunde simma, att han hade spaghettiarmar och spaghettiben. Då hjälpte en enkel metod. Jag skrev några meningar på en lapp (se bild). Han fick läsa lappen högt och övertygande för sig själv flera gånger, varje dag, fram till nästa simprov. Och när det dagen kom så klarade han det. Det är en bra motivationsmetod man kan använda sig av på många områden. Faktiskt använde jag själv den här metoden när jag skulle ta mitt körkort. Efter tre kuggade uppkörningar så spelade jag in min egen röst där jag sa att jag var en bra chaufför, att jag var lugn och hade koll på trafiken, etc. Sedan loopade jag inspelningen och brände det på en cd-skiva (ja, det var på den tiden då man hade CD-skivor 😄). Jag lyssnade på CD-skivan i en hel vecka före den fjärde uppkörningen. Jag gjorde det varje kväll när jag låg i sängen och skulle somna. På det sättet tänkte jag att det skulle påverka mitt undermedvetna. Och kanske var det placebo eller så lyckades jag övertyga mig själv men jag var kolugn på uppkörningen och fick äntligen mitt körkort...

Varför jag bloggar

Jag har bestämt mig för att börja blogga. Det var min bror som tipsade mig om det. Jag har nämligen skrivit en bok med samma tema som den här bloggen. Jag har nyligen skickat in den till olika förlag och väntar på svar. Men ärligt talat, hur skönt det än är att vara klar med boken, så saknar jag att skriva. Jag kommer därför att fortsätta skriva fast i bloggform. Jag har två barn varav den äldre har diagnosen autismliknande tillstånd samt läs- och skrivsvårigheter och den yngre ska utredas för liknande svårigheter och har en lätt språkstörning. Jag kommer att använda den här bloggen främst för att skriva om hur vi har det och hur vi jobbar med svårigheterna i familjen. Förhoppningsvis lyckas jag inspirera någon annan familj i liknande situation. Eller kanske att andra kan känna igen sig i situationen och inte känna sig ensamma med svårigheterna de möter. Oavsett varför eller hur du hittade hit så är du hjärtligt välkommen till min blogg 💖